Ja, det gjorde så ont att det var skönt.
Att vandra dina gator i Helsingfors
längs minnenas Boulevard, festernas Esplanad.
Jag minns hur det var
att vara i ditt sällskap, samtidigt lika ofta att inte vara.
Att vara tryggt i din famn, att våga ta steget ut
och att trotsigt ensam bli vuxen;
det du, det ska du veta, det var tufft.
Och det gjorde så ont att det var skönt.
Jag minns den dagen då vi sågs
Och jag minns den natten du tog mej i din famn
För jag tänkte att en natt som denna, en natt i natten
då dina gatlampor skymmer skenet av ljuset i fönstren
likväl var en natt som inte varit,
en natt som inte varit
men som kunde ha varit natten
då jag vandrade dina gator
Ner från Johanneskyrkan till Skillnaden,
störtande längs Boulevarden till Gamla Kyrkans park.
Och sedan ta bussen ut till Gäddvik.
Sorgsen? Efter alla dessa år? Hur kunde jag vara det?
Jag var det då, en stund efteråt, ja, det var jag, det vet jag.
Du är en stad som man helst skulle snusa på,
kyssa dej från topp till tå,
tala varmt till dej och hålla kär.
Det som jag skriver här
är för dej, och bara dej.
Sången är om dej
handlar till en del om dej,
det finns lite påhittat,
det finns mycket överdrivet,
senare kommer jag att säga
att det inte var så mycket överdrivet, ändå.
Men du Helsingfors finns mest av allt.
Min stad.
Helsingfors.
